2017 börjar med en rivstart. Den 11:e januari öppnar Liljevalchs Vårsalong där jag deltar med två av mina Pärlan i pölen-bilder. Vernissagen är mellan 13-17 så har ni vägarna förbi (Malmskillnadsgatan 32, i år) är ni hjärtligt välkomna.

I övrigt jobbar jag, via förlaget Passage, på en fotobok – även här är Pärlan-bilderna i fokus. Den är planerad till april.

Jag vill tacka Nätverket brudarna för de här två bloggveckorna och naturligtvis till alla som tagit sig tid att läsa. Har ingen koll på vilka som läst eller i hur liten eller stor omfattning eller så och det har känts som att jag skrivit rakt ut i luften, vilket har varit bra. Då har man kunnat vara friare i tänket på något sätt. Vill också passa på att säga att jag hoppas ni läst mellan raderna och inte hängt upp er på enstaka ord och uttryck. Texterna i bloggen är ju, som jag hoppas ni förstår, väldigt förenklade.

Önskar er alla ett gott nytt år! Och särskilt till brudarna – njut av ert skapande och alla härliga situationer och människor ni stöter på längs vägen! Allt det bästa!

Reflektionssjälvporträtt på Fedriksdals museer och trädgårdar i Helsingborg.

kram /s

www.sanjam.se / @skinnypuppies på Insta

Två dagar kvar på bloggen. Jag som hade så mycket att säga. Jag ville ju prata om inspiration. Vad som kan hända i en kropp när den blir påverkad av andras skapande. Jag ville prata om självtvivlet och hur man kan möta det. Hur man kan hantera litenheten. Jag ville presentera kvinnorna som knuffat mig framåt. Jag ville prata om musiken som är den största kärleken och inspirationen. Jag ville också prata om hur ett arbete eller projekt kan börja, hur en liten tanke eller känsla kan växa och utvecklas, hur den kan dra vidare och kanske t.o.m. blir något helt annat. Men jag ville också prata mer om själva syftet med varför jag håller på med det jag gör, rättare sagt varför jag fotograferar.  Hur saker och ting man upptäck längs vägen numera är de som bär det hela.

Osociala jag har, ironiskt nog men som väl är, funnit det största drivet i detta: kontakten med människor som uppstår på olika sätt i fotosammanhang.

När jag fotograferar ute bland folk kommer de ofta fram någon som undrar eller vill veta eller är nyfiken eller frågar om hen får ta ett kort på mig när jag jobbar. Vad är det här för något trevligt? Vad gör du för något kul? Den kontakten, om det så bara handlar om ett par sekunder eller några få minuter, är oerhört stor för mig. För en liten stund är det en okänd människa och jag. Vem du än är, be blessed – ekar det i bröstet.

När jag är ute och berättar och föreläser om hur jag jobbar t.ex., då är det jag och åhörarna. Känslan: just nu är det vi – bara ni och jag. Jag bjuder in till min värld. Utan att säga eller påstå något, bjuder jag bara in. Såhär är det hos mig. Hur har ni det?

Den totala lyckan ligger i att dela med sig av varandras världar. Ingenting är större än det – inget! Det slår allt!

 

Min värld.

 

Det uppstår då och då, när man snubblar över en speciell plats eller ett rum, ett behov av att ta in det. Att gå in i platsen, känna av den. Helst ska det göras med detsamma. Då gäller det att man har med sig prylarna som behövs. Och att man är ensam såklart. Denna inkänning är inget som kan delas med andra.

Ibland händer det omvända – behovet av att gå in i bubblan uppstår men man har ingen inspirerande (ny) plats att tillgå. Att då försöka få tag i någon hyr- eller lånebil för att köra runt och leta blir för omständigt, även om det händer att jag gör det ibland. Kom vid ett tillfälle på idén att istället ta in på ett lämpligt hotell. Efter lite letande fann jag detta: ”ett förföriskt luxury boutique hotell mitt i Göteborg, långt från vardagen”. Javisst! 230 km norr om vardagen närmare bestämt. På tal om omständligt. Jag bokade genast ett rum.

Jag hade laddat upp med lite att äta och dricka och satte sedan igång att undersöka platsen. Efter 4-5 timmar var jag klar med rummet, framför allt med tapeten. Ringde ner till receptionen för att se om det fanns mycket folk därnere, baren ligger nämligen precis vid receptionen. Nej, det fanns inte så många där, fick jag veta. Plockade snabbt ihop mina prylar och skyndade ner för att hinna plåta lite innan det kom fler. Jobbade mig sedan upp för trappan.

En sådan fotografering är som en korsning mellan ett ordentligt själsligt gymnastikpass och en väldigt intensiv meditation. Känner mig alltid som en ny människa efteråt – om än en väldigt trött sådan.

”What do you want to say with this image?” upprepade han gång på gång.

Grejen är den – jag är inte intresserad av att säga eller påstå saker. Varken med mina bilder eller på något annat sätt. Jag har inget behov av att säga något annat än: tänk själv, känn själv. Möjligtvis – tänk eller känn efter riktigt ordentligt.

Varför? Härför: Återigen min uppväxt inom JV. Precis som de vuxna så skulle även barnen vara med och knacka dörr. Det var ingen som frågade om man ville eller inte eller hur det kändes. Att jag var spyfärdig av nervositet, att jag hade ont i magen, att jag skämdes var det ingen som tänkte på. Det var ett tyst barn som på uppmaning tog till orda med främlingar och berättade om de goda nyheterna och om paradiset på jorden.

Vi gick i timmar. Minns att jag tänkte: ska jag som är så liten (kort) berätta för den där vuxna (långa) personen framför mig hur saker och ting hänger ihop? Det kändes fel då och det känns fel nu. Vare sig det är i fotosammanhang eller inte.

Så, när någon frågar: vad sysslar du med då? Vad ska man svara på det? Jag ”känner” mycket. Jag fotograferar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att visas. Totalt oakademiskt, jag vet. Platsar jag i fotovärlden med det tänket? Man ska ju ha en tydlighet, ett budskap. Jag har inget av detta. Jag vill bara vara. Jag vill spreta vidare. Min livspassion kräver det. Men jag vet också detta: finns det ingen plats så skapar jag mig den. Jag vet att det går. Jag vet att alla kan skapa sig den plats där de vill befinna sig. Med en viss ansträngning, som sagt.

Och fotovärlden, var ligger den?

Från kursen The Inspirational Nude

Connie Imboden träffade jag på Jan Almlöfs galleri i Malmö, när han invigde den i november 2014 med Connies fascinerande bilder. Jag hade haft ögonen på henne under ett par års tid och var ganska uppspelt över att få gå på utställningen. Väl på plats hamnade jag i ett totalt blockerat tillstånd och förklarade för henne att jag varken kunde komma på något att fråga eller något att säga. Det slutade med en mailkontakt och att jag 8 månader senare åkte till hennes kurs på Maine Media Workshops & College. Kursen som hette The Inspirational Nude gick ut på att arbeta med nakenmodeller på samma vis som Connie själv gjorde – vi skulle vara i våra ögon och gå på intuition. Varje morgon tittade vi på gårdagens bildskörd för att prata om uppgiften samt för att se om det fanns några keepers. Där och då fick jag en bekräftelse på att mitt sätt att arbeta på också är ett sätt.

Connie är en av de personerna som betytt mest för mig när det kommer till fotografin. Hela hennes tänk kring livet och förhållandet till fotograferandet är något som jag förstår och kan relatera starkt till. Dessutom – hon löser sina knutar med kameran. Hon har trotsats sin skräck för vatten och fotograferar modeller från botten av sin svartmålade pool, hemma på gården i Baltimore. Vilken kvinna! Titta gärna in på hennes hemsida!

Dagarna går snabbt och jag hinner inte få ner allt jag hade önskat här i bloggen. Håller mig därför kring mitt hjärteprojekt som jag presenterade i förra inlägget. Projektet går förresten under arbetsnamnet Pärlan i pölen. Pärlan syftar till Sundets pärla, som Helsingborg kallas för av sina invånare.

I somras, under Landskrona fotofestival, hade jag turen att med dessa bilder komma med i deras Portfolio Review. Under en heldag satt vi med ett gäng olika utställningsproducenter och gallerister och vred och vände på våra arbeten. Till min stora glädje fick jag träffa både Alison Nordstrom och Elizabeth Avedon, som jag hade på min önskelista. Hade hört att de skulle vara väldigt skickliga som granskare(?), vilket de också var.

I de fall jag fick ordet fritt, d.v.s när jag inte inledningsvis fick en specifik fråga, började jag alltid med att berätta bakgrunden till varför jag började ta dessa bilder, som jag skrev om i förra inlägget. Detta eftersom syftet, för mig, alltid väger tyngre än bilderna i sig. Det är ju syftet som är själva drivet, tänker jag, det som bär bilderna eller serien. Bilderna är (oftast i mitt fall) bara resultatet av det hela. Har dock förstått att det kan hända att betraktaren högaktningsfullt skiter i det. Ett stort stycke, rent av. Betraktaren ser en bild och vill veta något om just den. Detta fick jag erfara av en Irländsk reviewer/gallerist som inte gav sig. ”What do you want to say with this image?”, upprepade han gång på gång. Det var svårt att få ut något vettigt då. Men man lärde sig en del av den situationen, även fast det blev lite svettigt.

I de fall, som sagt, jag fick ordet fritt började jag prata om mitt favoritämne: hemmablindhet. ”Homeblind – when you are so used to what you see that you don´t see it anymore”, på min renaste svengelska. Hälften av galleristerna antecknade ner detta fantastiska begrepp som de aldrig hört talas om tidigare. Till detta fick de se 24 (+6 extra i vissa fall) väl utvalda pölbilder. När klockan slog 17:30 var det slut och vi skulle invänta resultatet, d.v.s. vem som var den utvalde att under nästa års Landskrona fotofestival få en egen utställning. Det blev en polsk fotograf vid namn Kacper Kowalski. Ser fram emot att se hans utställning nästa sommar!

Det jag fick med mig starkast från den dagen var att det inte finns några rätt eller fel. Att varje person har sitt unika sätt att se på saker och ting eller som i det här fallet, mina bilder. Dessutom, jag självtvivlaren, förstod att jag inte var helt ute och cyklade.

Jag fick också svar på några specifika frågor som jag hade med mig. Det kanske vi tar i nästa inlägg.

Skulle det vara möjligt att se det exotiska i min stad? Frågan dök upp i huvudet en dag, för några år sedan, efter att en längre tid ha traskat runt i stan utan någon som helst inspiration eller glädje. Det finns ju de som kommer hit till oss och tycker att staden är charmig, vacker och ja, kanske t.o.m. exotisk. Är det möjligt att se det dom ser? Skulle jag kunna se min stad med en utomståendes blick?

Detta fick mig, för några år sedan, att börja använda mig av ett medvetet seende. Det krävde en viss ansträngning men fungerade. Var jag än gick var jag påkopplad och svepte med blicken över tegelstenar, mellanrummen mellan taken ovanför mig, fönster, reflektionerna där i, skuggorna i marken o.s.v. Så småningom upptäckte jag staden i vattenpölarnas reflektioner. Jag började fotografera dessa. Där fanns, förutom reflektionerna i sig, även annat som gjorde bilden intressant och spännande. Vinden som gjorde mönster i bilden, skräpet på ytan, stenarna eller kvistarna som stack upp över ytan, asfalten, gruset, kullerstenarna i botten…. pölens djup och storlek, avståndet mellan pölen och stadens byggnader, solljuset eller inte just den dagen…

Jag började cirkla runt dessa pölar och har sedan dess fotograferat som besatt.

Bilderna i detta inlägg är tagna i helgen.

Mer om detta under den kommande veckan.

Kram

/s

Jag brottas med något som de flesta känner igen men kanske inte bryr sig så mycket om – hemmablindhet. Jag avskyr att vara hemmablind. Det förtar min livsglädje och passion för livet. Därför för jag ett ständigt krig mot detta. Utöver det så kämpar jag rent allmänt med saker som bara ”är som de är”.

För ungefär åtta år sedan bestämde jag mig för att ta itu med min hälsa, kan man säga. Jag hade precis genomgått sex år av depression, panikångest, social fobi och allt annat som hör till. Det sexåriga tillståndet i sig kom från ett 37-årigt kaos med allt från psykisk ohälsa i familjen, misshandel, en dömande gud, en församling som höll koll på att man skötte sig, samt mycket annat som inte får plats här i inlägget.

Det började med den där skilsmässan jag nämnde i första inlägget. Jag behövde helt enkelt radera allt det gamla och börja från början. I samband med detta kom fotograferingen in i mitt liv. Från att ha trampat vatten och nätt och jämt hållit näsan ovanför vattenytan började jag utforska mig själv och min omgivning med hjälp av kameran.

När jag så småningom ”upptäckte livet” och allt som var bra med det insåg jag hur mycket jag hade förlorat. Det är så mycket jag måste ta igen. Att då få en släng av hemmablindhet eller liknande går bara inte. Därför försöker jag, att på mitt sätt, anstränga mig för att inte slappna av för mycket.

Sleepyhead är ett projekt som jag startade 2013. Det går ut på att jag lägger mig på platser runt om i min stad. Ofta är det platser som jag förut hade svårt att vara på men nu har en önskan att göra till mina. Genom att utsätta mig för detta tror jag att jag kan ladda om dem, ta bort den där negativa spänningen jag känner för platsen. Det symboliserar även på något sätt att det nu är jag som bestämmer hur saker och ting ska vara.

Den värsta platsen i stan, under den tuffa tiden. Kullagatan, mitt emellan Fahlmans konditori och H&M.

Kärnan.

Bilderna har jag inte visat i utställningssammanhang eller så utan är, i alla fall än så länge, något som jag bara måste göras för egen del. Den dagen min puls håller sig på en normal nivå, när jag gör detta, är det dags att sluta. Kanske har jag då en del schyssta bilder som kan användas till något.

På min bakgård, omringad av hundratals fönster.

Finns så mycket mer jag skulle vilja berätta kring det här arbetet men då skulle jag behöva sitta och skriva hela natten. Vi håller här, helt enkelt.

Stadsparken.

Kram

/s

Hej alla,

Hoppas ni har det fint! Antar att det är fullt upp med diverse julbestyr och sådant, såhär dan före dan. Själv tar jag det med hyfsad ro. Jag har vuxit upp inom Jehovas Vittnen, som de flesta vet inte firar jul. När jag flyttade hemifrån och lämnade det bakom mig, fick jag så smått börja skapa mig egna traditioner. Även fast jag varit vuxen längre än jag varit barn och tonåring, så verkar det som att man aldrig riktigt har det i sig. Mina föräldrar blev visserligen JV på 70-talet så några få jular hann jag fira, dock minns jag dom knappt.

När jag pluggade på Munka Fotoskola, fick vi i juluppgift att göra en utställning med ett familjejulkort från förr. Ett enda kort hittade jag, som väl var. Och det är fascinerande det där, att man (tror man) minns en händelse bara genom att titta på ett fotografi. Men så plötsligt kom jag ihåg fortsättningen på det här fotot. Här är vi i Hammarkullen, där vi bodde en kort tid. Jag är livrädd för tomten och gråter. När tomten går tittar jag ut genom fönstret från första våningen. Jag ser att tomten har svart, långt hår som går ner över hela ryggen, precis som mammas. Jag minns att jag tänker att jag har två mammor. Min mamma som bor hemma, och min mamma som är en tomte och verkar bo någon annan stans. Var då? Och varför? Har hon fler barn? Känner hon sig ensam? Jo, det gör hon. Jag känner det starkt. (Blir ledsen igen.)

Imorgon firar vi hos min syster. Också hon har övat på det där med julen. Hon är bättre på det än jag.

Kram och God Jul allihopa!

/s

Inte direkt fotorelaterat… men det går bara inte ta  sig igenom den här dagen, här i bloggen, utan att berätta om den rödaste dagen på året som infaller just idag. Min sons födelsedag.

Dejan, som han heter, har bott utomlands i ett par omgångar och har i lika många omgångar bott på min soffa. Det är lite speciellt att ha ett vuxet barn hemma. Det där älskade lilla barnet som är vuxet och ska ha sin space men som tar din. Hur som helst så var den en särskild känsla att ha tvåmetersbarnet sovandes hemma. För det finns väl ingen lugnare, tryggare och mysigare känsla än se sitt barn sova? Allt är ok. Just nu. Inget annat räknas.

Det var mysigt så länge det varade.

Bilderna är tagna 2013 och 2014.

Röda dagar (min och sonens födelsedag) har jag alltid semester och om inget spännande eller särskilt händer, njuter jag bara av dagen så mycket det går, i stort som smått. Idag firar vi födelsedagen och det 25-åriga föräldraskapet i Köpenhamn.

Att fotografera med långa slutartider blev något jag fastnade för ordentligt. Det var av en ren händelse, när jag var mitt uppe i att lära mig kameran och samtidigt fotograferade mig själv, som jag upptäckte att det blev svepande eller genomskinliga partier där jag stod, beroende på hur lång exponeringen var och hur ljust det var i rummet. Det kändes som att måla fram bilden istället för att bara trycka av mot något som stod framför er. Den känslan älskade jag.

Det här gav mig helt nya idéer och jag började ganska snart att fotografera mig själv insvept i olika tyger och i olika häftiga inom- och utomhusmiljöer. I samma veva kom jag på att jag kunde fotografera i terapeutiskt syfte. Det var vid ett tillfälle då jag bar på en stark ilska och jag inte visste hur jag skulle få utlopp för den. Då kunde jag gå in i och fotografera av den. Det var så det kändes. Jag har hittills fotograferat av ett brustet hjärta, sorg, ensamhet, förvirring, ilska (som sagt), barndom, ungdom och diverse far åt helvete-känslor. Jag älskar att gå in i den meditativa stund som blir under en sådan fotografering. Framför kameran, bakom kameran, framför, bakom, fram och tillbaka, fram och tillbaka…

Det kändes också som en lättnad på ett annat sätt. Jag kände nämligen att jag inte längre behöver formulera mig i ord. Jag hade ju nu mina bilder. ”Varsågoda, här är dom. Ta dom till er eller inte. Tolka in själva eller slipp.” Jag kände att jag inte behövde förklara mig längre. Huvudsaken var att jag kunde känna att jag fått ut en låsning ur kroppen.

Bilden är tagen med 10 sekunders exponeringstid. Jag började uppe till vänster, insvept i svart lakan (har ett vitt lakan under), sliter av mig det svara och förflyttar mig till höger. Bilden var ett test jag gjorde men som jag beslöt att använda. Den är bl.a. publicerad i Mediuutiset, den finska motsvarigheten till Dagens Medicin, på tema schizofreni. Jag brukar inte lägga ner för mycket tid på efterarbete utan gillar när ”det blir som det blir”.

Det gick dock inte lång tid förrän jag insåg att ord behövdes mer än någonsin. Man ska i alla möjliga sammanhang beskriva sig som fotograf och sina arbeten och i takt med att man utvecklas, ändras också syftet till varför man gör det man gör, d.v.s. varför man överhuvudtaget fotograferar. I alla fall är det så för mig. Samma sak med arbeten och projekt.

Fast det skrivna ordet är ändå ganska okej. Då har man tid på sig att fundera och formulera om sig och sådär. Det värsta och mest stressande jag vet är när konstnärer/fotografer frågar vad man gör. Hur ska man förklara det på ett vettigt sätt i ett par meningar?